emotional

Såg på nån slags dokumentär om kärnkraftsverkskatastrofen i Fukushima igår (vuxenpoäng). Hela dokumentären var så hemsk, människor var tvungna att flytta från hus och hem för att sen inte veta om de ens skulle få komma tillbaka nångång. Allt var kontaminerat med kärnavfall, halvveringstiden på en del farliga ämnen var 30 år så jag gissar att man inte borde vistas där sådär riktigt mycket före den tiden gått! Hursomhelst, det var en gubbe och gumma som varit tvungna att lämna sitt hem. De hade lämnat kvar sina katter och sin hund, men åkte med jämna mellanrum hem för att mata dem.

De åkte alltså hem, för vad som antagligen var den sista gången, för att mata djuren. Om jag förstod det rätt skulle området de hade bott i stängas av helt pga av all strålning. Nå hursomhelst, katterna och hunden var så söta! De tog så ont i hjärtat av att se hur sällskapssjuka de var. Katterna var så smala och den stackars hunden satt fast i ett koppel. Just innan gubben och gumman åkte iväg från sitt hem lossade de lite på hundens koppel så att den skulle kunna ta sig loss.

Det är nu den emotionella delen kommer som jag inte kan sluta gråta åt. Gumman hann bara springa in i bilen och så sliter sig hunden lös och börjar springa efter bilen...när det filmas genom bakrutan ser man hur hunden bara springer springer springer springer springer så snabbt den bara kan efter bilen...man riktigt känner hur desperat den är.

OCH JAG GÅR SÖNDER när jag ser detta framför mig...Jag grät när jag såg det, jag grät när jag skulle berätta det för Molle och jag får tårar i ögonen när jag skriver detta!

Stackars människor och djur som får utstå denna katastrof. Lämna sina hem och sina gamla liv bakom sig...